Jag skriver här mest för min egen skull, för att jag liksom ska kunna se tillbaka och minnas. Hela den här "dagboken" är fylld med en massa skit, en massa skit som inte längre är jag. En stor jäkla skithög som jag inte längre lever i. Det är som att läsa om någon annan människa när jag läser tillbaka, så jag tänkte försöka uppdatera lite för min egen skull. Allt i livet är faktiskt inte bara skit.

24/7-11 gick en av de mest levnadsglada människor jag någonsin träffat bort.

Ryggen mot väggen till sist
Äntligen slut
En svår situation, ja visst
har jag drömt om så länge nu
En hand mot min strupe
och andas blir svårt
En hand runt min hals
klämmer alltför hårt
och benen dom bär
inte längre min kropp
stå...

Den här världen den har gjort mig immun mot så mycket.
Men det bästa vaccinet var du älskling. Tack för att jag får ha dig i mitt liv min fina Martin.

Idag har varit första dagen på rättegången. Det känns skönt att jag äntligen får ett ärligt och stark försök till rättvisa. Det har varit nervöst innan, och jag har varit orolig för att klanta mig eller så. Men väl inne i salen så blandas känslorna ännu mer. Min älskade pojkvän satt bara 1 m bakom mig under hela tiden, det är jag så otroligt tacksam för. Jag började gråta en gång, då fick vi ta paus. Sen kände jag bara att det är nu eller aldrig, och jag blev liksom arg. Då berättade jag allting jag kunde minnas så bra och stark som möjligt, även om det var oerhört tungt så var det så himla värt att hålla ut. Än är det inte över, men det är fan på väg.

Han satt och nekade till allting, det fega kräket. Jag hoppas att han någon gång, i framtiden eller så, fattar hur pass illa han har gjort mig. Jag hoppas att han på något vis kommer få må dåligt över detta i hela sitt liv. All den smärta, både psykiska och fysiska, som han har åsamkat mig vore ännu starkare om jag inte fått ge igen på detta sätt.


Alla tjejer måste anmäla misshandel från sina pojkvänner. Det är så sjukt viktigt att sätta ner foten och visa att "du kan fan inte göra såhär och tro att det är okej." För det är det inte. Det är aldrig okej, vare sig det "bara" är en örfil eller om du ligger på golvet och skriker för ditt liv samtidigt som han som säger att han älskar dig står och sparkar allt han kan mot din kropp och ditt huvud.

Never give up!!!

I do swear that I'll always be there.

I'd give anything and everything and I will always care.
Through weakness and strength, happiness and sorrow,
for better for worse, I will love you with
every beat of my heart

I'm not a perfect person, there's so many things I wish I didn't do. But I continue learning.
I'm sorry that I hurt you.
I never ment to do those things to you
I just want you to know, that I found a reason for me to change who I used to be. A reason to start over new, and the reason is you.

And all the pain I put you trough, I wish that I could take it all away. And be the one who catches all your tears, thats why I need you to hear; I found a reason for me to change who I used to be, a reason to start over new... And the reason is you.

Säg mig lille vän, ska vi ses i himmelen?
För du har väl inte syndat i ditt liv? Du ligger väl och ber, du finns ju inte mer. Jag kommer sakna ansiktet som ler. Du låg i din säng, som en vissen sommaräng. Träden stod och viskade tyst ditt namn. För livet som du haft, har nu tappat all sin kraft. Orden har du fått, men sorgen den är min. Vi alla kommer somna in. Jag får stanna kvar, förlorad är jag. Men saknaden blev min den dag du for. Snön den faller ner, men du ser den aldrig mer.. Orden har du fått, men sorgen den är min. Vi alla kommer somna in. Jag får stanna kvar, förlorad är jag. Men saknaden blev min den dag du for.





Saknaden är obeskrivlig.

Grattis på födelsedagen min fina mamma. Jag hoppas att du får en underbar dag trots alla pissiga jävla omständigheter. Du förtjänar verkligen något bättre, men det blir snart bra ska du se! Jag finns här miljoner steg bort men jag känner ändå att du är nära! Jag saknar dig så jag blir galen, det gör så himla ont. Jag kan inte ens beskriva smärtan, det är helt sjukt. Det är som om en stor del har slitits ut från mitt hjärta, jag var ju så van att ha dig vid min sida hela tiden. Jag längtar så tills vi ses igen!!! Jag tänker på dig så himla ofta mamma, på hur du har det, hur du ser ut nu (låter fånigt jag vet men det har snart gått 1 år), på hur det ser ut hemma hos dig, på vem din pojkvän är osv osv.

Tänk att det snart har gått ett helt år, ett heeeeelt jävla fucking år!! Ett helt år utan dig mamma. Det är helt sjukt. Det gör så ont. Jag älskar dig så himla mycket! Jag vill finnas där hos dig nu när du har det svårt, det är svårt för mig också. Jag är så grymt hjälplös i denna situation, men du ska veta att jag gör mitt bästa.

Så, älskade mamma. Detta inlägg är till dig & bara dig. Jag hoppas att du får en toppendag med mycket smörgåstårta, presenter och tända ljus. Att värmen från dina nära och kära gör att du glömmer all smärta och allt ont. Jag saknar dig och kommer tänka på dig hela dagen imorgon, jag ringer dig så fort jag har tid! Jag älskar dig mamma!! <3<3<3

Jag är fylld av lycka. Jag känner verkligen hur all lycka och tacksamhet bara bubblar inom mig!! Det är sjukt hur tacksam jag är! Den som sa att man kommer bättre underfund med livet med åren hade verkligen rätt.

Jag har hemskt mycket räkningar för att vara ärlig. Snart har jag nog skulder hos kronofogden också. Det gör galet ont och ångesten är verkligen påtaglig. Det känns så starkt inom mig och jag är livrädd. Det var inte såhär mitt liv skulle se ut som 19-åring?? Men det är "priset jag har fått betala" för att jag räddade någon som stod mig nära om hjärtat. Men det kan väl bara bevisa en sak egentligen? Inte att jag är en slarver eller dålig person, utan att jag har ett stort hjärta och gör vad som helst för dom jag älskar. I detta fall kostade det mig ungefär 15.000 kronor och en jävla massa skulder. Men jag hade gjort det utan att blinka igen.

Jag önskar att jag kunde göra något åt min nuvarande situation, men det kan jag inte. Jag kan inte göra ett jävla skit. Men jag hatar räkningar, men älskar mina kompisar. En hel vriden och sjuk tvist på vad livet kan ge en. Hat- och kärlek. Utan mina vänner och min fina hund hade jag inte haft detta lyckorus i kroppen.
Tack, tack och återigen TACK för att ni finns! Ni vet vilka ni är, och jag uppskattar verkligen att ni hör av er till mig och bryr er om hur jag mår. <3



Min vackra.
Man ska vara tacksam för det man har i livet, glöm aldrig det. Tillsammans är man alltid starkare än ensam. Ta hand om varandra och visa ofta hur mycket ni uppskattar era vänner, det försöker jag göra.

Idag kom första snön! Jag nästan skyndade i mig frukost och klädde på mig varmt för att kila ut på en prommis med vovven. Härligt var det även om kylan var påtaglig. Jag fotade lite, tänkte slänga upp några bilder för en gångs skull. Annars blir det ju typ bara 1 eller 2 stycken på en dag. Lite tråkigt kanske.

På söndag åker jag till Rom. Dit har jag velat åka aslänge så det ska bli helt underbart. Det är ett fint hotell som vi ska bo på också. Lääängtar! Ska ta en massa bilder. =)



Här brukar jag & Akilles gå våra morgonpromenader. Han springer nästan alltid lös då. Det är ett helt fantastiskt ställe.



Min fina prins hela 7 månader. Idag var det hans första gång i snö.



Haha snygg hund jag har va?! :D



Jag & en sööööööötnosig valp som heter Kiara.


Det var nog fan allt för idag. Ha det så bra sötnosar! Vi hörs antingen imorn eller efter Rom.
PUSS hej!

Finns det en gud så gör han det som är rätt just nu, dvs ger mig, världens bästa kompis & min fina syster en lägenhet som vi 3 och min fina hund kan dela på. Ingen av oss ska behöva bo som vi gör just nu, det är bara sjukt.
Ingen här hemma har pratat med mig sen igår när jag kom hem vid typ 4-5 tiden. Jag har suttit i köket ett tag nu med min kaffekopp, pappa har gått runt här och samma sak med hans fru o hennes syster. Ingen har sagt ett ord till mig. Är jag osynlig eller? Nåväl, hoppas verkligen att vi får en lägenhet där. Det skulle vara så himla skönt. Kosta vad fan det kosta vill.

Idag ska jag jobba 16-20, världens fjuttpass. Efter det ska jag träffa en kompis under tiden jag väntar på syrran som slutar kl 21.15, och då åker vi hem tillsammans. Idag läggs även mamma in på sjukhuset igen, det känns sådär. Hon opereras imorn & jag kan inte ens vara där hos henne. Det gör mig väldigt ledsen och jag tänker på henne. Jag hoppas det går bra för det är en stor operation, men det SKA gå bra! Älskar dig mamma! <3

Nu är jag sjuk, hostar & är förlkyld som satan. Inge coolt alls med det, hehe! Nåväl, that's life och jag har ju turen att bli förkyld när varje ny årstid kommer! ;) Kunde vart värre, ska ej klaga! Men jobbigt är det.

Jag fick verkligen ett positivt, galet impulsivt och roligt erbjudande igår. Det roligaste jag fått i hela mitt liv typ! Jag är lite chockad och har inte fattat att det är sant ännu, och jag är jävligt nervös men samtidigt längtar jag otroligt mycket. Det kommer bli roligt, och chansar man inte får man aldrig veta. Det är nog några som kommer störa sig en del på det eller typ tycka att jag är dum i huvudet. Men synd för er då, mitt liv mitt beslut. :) Hehe! Är sååååååå himla tacksam!!! Tack tack & återigen tack.


Förresten, jag har fått brev från försvarsmakten. Jag kommer inte att få jobba som soldat heller, jag har ingen som helst chans att få arbeta som soldat eller ens att få chans att utbilda mig inom det. Och allt är ditt fel ditt jävla aaaaaaaaas!!!!





Jag i somras. Min favorit t-shirt från T-sirt store! :D

Helt ärligt, för den som inte känner mig måste min blogg vara jordens tråkigaste. Det enda jag skriver om (nu för tiden) är typ mina vänner, värdelös "kärlek", och min hund. Men bläddrar man längre bak i arkivet var bloggen 50.000 gånger mer personligare. Så personlig att jag knappt vågar läsa där längre, jag försöker att avstå för att inte hamna i den där svackan jag låg i förut. Jag är trött på att ligga i fosterställning och skrik-gråta, jag är trött på att inte kunna andas, jag är fetingtrött på ångest och jag är trött på att plåga mina nära och kära.

Utan er vettefan hur det hade gått. Det var ni som hjälpte mig upp från den här skiten, det är hos er jag har fått hjälp. Det var ni som följde med mig till polisstationen, det är ni som vittnat & det är ni som funnits där efteråt. Tack till Kaban & min älskade syster för att ni fanns hos mig VARJE DAG. Det är helt otroligt vad vissa människor kan göra för en, tänk: varje dag. Varje dag frågade ni mig hur jag mådde & varje dag fick jag prata om det om jag ville.

Jag är glad att ni tog mig på allvar och inte tyckte att jag var försent ute med en anmälan eller liknande. Och jag är glad att ni tog det som hände efteråt på allvar också. Tack även där till Emelie & Saida.

Vissa människor har man ett speciellt band med, så är det bara. Det spelar ingen roll hur lång tid det tar mellan rummen man umgås, allt är som vanligt ändå. Tack, mina fina underbara vänner.

Jag ställde frågan, och jag fick svar. Jag kan ändå inte låta bli att känna mig så fruktansvärt lurad... Sådär beter man sig väl absolut inte med en kompis? Jag gör inte så iallafall, sen vet jag förstås inte hur du är med dina. Men har svårt o tro att det är något sånt. Antingen så kände du också något, eller så förtjänar du en eloge för rollen du spelade.

"Vi hörs" måste vara världens falskaste mening, haha! Så sjukt egentligen, att nära båda två säger det så vet båda två samtidigt om att ingen kommer att höra av sig till den andra. Ena skiter oftast i det, och den andra tänker inte visa sig svag. That's the raw truth!



Nu sitter jag här, trycker i mig en påsejävel med chips och dricker en varm kopp god te & försöker intala mig att jag visst är en jävligt intressant och lite speciell tjej som har en charm som mångra dras till och att jag visst kan träffa någon bra. Jag har knappast bråttom & letar inte heller, men någon gång vill jag ändå träffa någon som det bara känns helt rätt med och som känner samma för mig.

Varje gång är som den första gång vi sågs, även om det är över nu.
Allting har förändrats, men du finns kvar.


Förlåt, men jag kan inte. Jag känner mig själv tillräckligt bra för att veta det. Du har säkert försökt, men inte tillräckligt. Det känns som om du har tagit mig för givet, inte är tillräckligt intresserad. Jag har aldrig, aldrig någonsin krävt någonting av dig. Jag har knappast tjatat eller ställt kuggfrågor, jag tycker att tjejer o killar som gör sånt är larviga. Jag har bara ställt raka frågor de få gånger jag undrat något, och jag vet att du försökt svara så gott det går.

Det är svårt för mig att säga hejdå, för passionen vi kände kommer alltid igen. Jag vet inte hur jag ska kunna stå emot, men det har gått tills nu. Fan, förlåt mig. Jag känner mig som ett svin. Men jag tänker vara krävande nu, och jag kräver mer än vad du kan ge mig... Jag gav aldrig upp dig, men nu har jag gjort det. Jag vet att vi är olika, olika på det sättet att jag måste känna mig uppskattad, jag måste känna att du aldrig får nog av mig och vill veta allt om mig. Det fungerar liksom inte att du inte vet någonting om mig eller mitt förflutna, och du bryr dig inte heller... Det blir nästan avgörande för mitt beslut när jag tänker så.

Jag kommer sakna dig, det kommer jag verkligen göra. Jag kommer nog inte kunna se dig med någon annan heller, men det blir bäst såhär. För mig.


Jag blir ledsen när jag skriver detta, det gör ont och jag saknar dig nu.